Jag saknar dej.
Eller gör jag det? Jo, jag saknar dej. Mycket.
Men jag har förträngt det, det gör för ont att alltid gå runt och sakna en människa.
Så jag har tejpat över hålet med en tjock silvertejp.
Men ibland, ganska sällan nu för tiden, tyvärr, lossnar ett litet hörn av silvertejpen.
Då plötsligt känner jag Fan,  jag saknar henne! Enormt mycket!
Men ändå på nåt sätt har jag lärt mej att det inte går att känna så, inte ens ibland.
För när ibland blir, ofta och när ofta blir hela tiden fungerar det inte längre.
Så jag har lärt mej att ta distans.
Jag känner inte saknad, jag känner inte svartsjuk.
Men det är bara för att jag älskar dej så enormt.
Och vad jag än säger så saknar jag dej.